Pensionsavtalen är en politisk skandal

Jag fick information om kommunchefernas avtalspension en knapp vecka innan avtalen tecknades. Kommunstyrelsens ordförande Roland Karlsson angav två skäl till varför jag fick informationen. Dels för att förhandlingsutskottet var oenigt och dels för att liknande avtal i framtiden hamnar på Lars Holmins och mitt bord.

Jag uttryckte redan då min kritik till särskilda avtalspensioner för kommuncheferna. Kritiken bestod inte bara av att det var dyrt utan att det riskerar följdeffekter med liknande krav från andra tjänstemän i kommunorganisationen och våra kommunala bolag. Med den lön som ändå erbjuds har vederbörande själv möjligheten att teckna en privat pensionsförsäkring om så önskas. Pensionsavtalet är inte bara unikt för Ulricehamn. Ingen annan kommun i hela Sjuhärad erbjuder något liknande.

Dagen innan det oeniga förhandlingsutskottet tog beslutet hade Roland Karlsson kallat Lars Holmin och mig samt kommuncheferna till ytterligare ett möte. Jag uttryckte tydligt mitt ogillande.

Politiskt är frågan avgjord i Ulricehamn. Det var också en av mina invändningar när avtalet slöts. Eftersom avtalet inte bara är dyrt utan även principiellt borde förhandlingsutskottet – även om det varit enigt – lyft frågan till kommunstyrelsen för en bredare demokratisk förankring.

Rent politiskt är frågan mycket illa hanterad. De två största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna som tillsammans representerar hälften av befolkningen i kommunen, är överkörda.

Det är ytterst bekymmersamt att Roland Karlsson inte verkar förstå konsekvensen av sitt eget handlande. På sin blogg anklagar han mig för att använda avtalen i ett politiskt spel. Men även en blind och döv skulle ha märkt av de kraftiga reaktionerna i samtal och på insändarsidor.

Jag har i olika sammanhang ställt en rad frågor till Roland Karlsson. Bland annat hur han motiverar de unika avtalen till våra barnskötare, pedagoger och undersköterskor. Hittills har Roland Karlsson inte presenterat något godtagbart argument. Så länge det inte är gjort kvarstår – i alla fall i mina ögon – ett sken av vänskapskorruption. Det känns som om Roland Karlsson vill skapa lojalitetsband till kommuncheferna. Detta för att försöka behålla makt trots att han inte längre är kommunstyrelsens ordförande.

Ingen som då bodde i kommunen kan ha undgått den så kallade Tvärredsaffären. Saker och ting ska kallas vid sitt rätta namn. I det här fallet är det pensionsskandal.

Annonser

Folkstorm leder till överklagan av unika pensionsavtal

Nu står det klart att den folkstorm som brett ut sig i Ulricehamns kommun efter avslöjandet av kommunchefernas unika avtalspension mynnar ut i ett överklagande.

– Vanliga människor är helförbannade över detta rent ut sagt, säger Peder Tapper till Radio 7.

Peder Tapper är långt ifrån ensam om att reagera. Insändarsidor och Ulricehamns tidningens artiklar är fulla med kommentarer från irriterade invånare. Avtalen är det stora samtalsämnet i Ulricehamns kommun. Invånare från hela kommunen har hört av sig till mig och uttryckt sin besvikelse och ilska.

Mina frågor till Roland Karlsson som jag tidigare har ställt i olika sammanhang, bland annat här på bloggen, kvarstår.

  • Varför valde ett oenigt förhandlingsutskott att teckna avtalet?
  • Varför lyftes inte avtalet som innehåller ett principiellt beslut till kommunstyrelsen?
  • Roland Karlsson har angett eventuellt bristande motivation vid 63 års ålder som orsak. Varför gäller inte samma regler även för lärare, pedagoger och undersköterskor?
  • Är det inte rimligare att vederbörande söker sig ett nytt jobb eller begär att bli omplacerad om ”motivationen brister”?

Frågor kring unika pensionsavtal kvarstår

Idag lyfter Ulricehamns tidning upp kommunchefernas pensionsavtal. Och jag får inga svar på varför ett oenigt förhandlingsutskott valt att teckna unika pensionsavtal med våra kommunchefer. Så frågan kvarstår. Varför?

Grunden i kommunens generella pensionspolicy är att om arbetsgivaren bedömer att det finns övertalighet kan personer som uppnått 63 års ålder erbjudas avtalspension. Men i det avtal som förhandlingsutskottet har tecknat med kommuncheferna är det arbetstagaren själv som bestämmer om vederbörande vill gå i pension vid 63 års ålder.

Till Radio 7 sa Roland Karlsson igår att eventuell bristande motivation vid 63 års ålder har legat till grund för beslutet.

För det första undrar man varför ett pensionsavtal, som den anställde själv kan välja att lösa ut på grund av bristande motivation, endast ska gälla för kommunchefer.  Borde det inte omfatta lärare, pedagoger och undersköterskor – att själva få välja att ta ut avtalspension från 63 års ålder.

För det andra frågar jag mig om hans resonemang är en del av den centerpartiska arbetslinjen. Är bristande motivation att utföra hederligt arbete ett hållbart argument till varför kommunen ska betala avtalspension. Är det inte rimligare att vederbörande söker sig ett nytt arbete eller begär att bli omplacerad.

Fortfarande återstår frågor som kräver sina svar. Och innan dessa har fått några rimliga svar hävdar jag fortfarande – inte att det är vänskapskorruption – men väl att avtalen ger sken av det. Så kliv fram Roland, som den ledare du ska vara och berätta för oss. Varför?

Pensionsavtal doftar vänskapskorruption

Ett oenigt förhandlingsutskott – där oppositionen inte är representerad – har tecknat pensionsavtal med kommuncheferna i Ulricehamns kommun. Avtalen innebär att cheferna kan välja att gå i pension vid 63 års ålder genom att de själva väljer att lösa ut avtalet.

Det är ett avsteg från gällande policy i kommunen där makten i dag ligger hos arbetsgivaren om avtalspension ska komma ifråga.

Det är ett principiellt beslut som förhandlingsutskottet har tecknat som kan komma att påverka framtida löne- och anställningsvillkorsförhandlingar med ledande tjänstemän i kommunorganisationen och kommunens bolag. Avtalet är dessutom dyrt.

Värdet av avtalet är i runda slängar värt 15 procent. Kostnaden motsvarar cirka två miljoner per kommunchef. Det ska sättas i relation till de 2,18 procent som övriga kommunanställda fått i genomsnitt under året. En intressant fråga är självfallet hur Roland Karlsson (C) motiverar denna skillnad till våra barnskötare, pedagoger och undersköterskor.

Det är viktigt att poängtera att ingen skugga faller över kommuncheferna. Alla har rätt att ställa krav i en förhandling, så även kommunchefer.

Men som utomstående ger avtalet ett sken av vänskapskorruption. Det känns som om Roland Karlsson (C) försöker skapa lojalitetsband till kommuncheferna. Detta för att bibehålla sin makt i sin nya roll som fullmäktiges ordförande.

Själv hade jag i en liknande situation valt att lyfta frågan till kommunstyrelsen för att få en bredare förankring där fler partier hade fått vara med och fatta ett demokratiskt beslut. Det hade dessutom känts tryggare för mig som ordförande.

När jag tillträdde som oppositionsråd fick jag frågan om oppositionen ville ha en plats i förhandlingsutskottet. Jag tackade ja. Men oppositionen fick ingen plats. Den person som sitter på oppositionens mandat vägrade att avgå.

PS. Carljohan Molander (M) ställde sig inte bakom beslutet i förhandlingsutskottet. Oppositionens mandat innehas av Gulli Håkansson (Fp).

Lägg alla (kredit)kort på bordet

Replik på StigbjörnLjunggrens debattartikel i LO-tidningen som publiceras i dagens nummer av LO-tidningen.

Stigbjörn Ljunggren resonerar genom en rad frågeställningar på LO-tidningens debattsida 10 december om den facklig-politiska samverkans vara eller icke vara. Med flera olika utgångspunkter ifrågasätter han LO:s stöd till Socialdemokraterna.

Ljunggren frågar sig bland annat om människor som håller på AIK skulle acceptera att deras bostadsrättsförening ensidigt supportrar Djurgården.  Han kritiserar också den kollektiva anslutning till partiet som facket hade, som medlemmar inte ens informerades om, och undrar varför facket ville föra sina medlemmar bakom ljuset.

Men perspektivet behöver vidgas för att diskussionen om den facklig-politiska samverkan ska kunna placeras i sitt rätta sammanhang.

När frågan om vilka företag som väljer att ge ekonomiska bidrag till partier förs fram möts det alltid av ett och samma argument: det är upp till företaget att göra vad man vill med sin vinst.

Men det är att ta frågan alldeles för enkelt. Om exempelvis H&M väljer att stödja nazistiska eller rasistiska intressen har inte kunderna rätt att få reda på det då?

I Holland har främlingsfientliga partier tyvärr rönt stora framgångar de senaste åren.  Holländska Royal Ahold är huvudägare Hakon Invest som i sin tur äger ICA. Ger jag bidrag till ett främlingsfientligt parti när jag handlar gurkan på ICA? Eller till något annat parti eller samhällsintresse? I så fall vilka och vad har de för intressen och mål?

Som kund har jag möjlighet att välja bort att handla på företag som stöder eller själva utför saker som jag inte kan ställa mig bakom, i dagligt tal konsumentmakt.

Dessa frågeställningar tangerar det idag så heta begreppet, CSR, corporate social responsibility. Många företag, framför allt konsumentnära företag, väljer att engagera sig i olika samhällsfrågor för att skapa bättre förutsättningar för sitt eget företag att kunna växa. Antingen genom att förbättra produktionsvillkoren eller engagera sig i frågor som stärker företagets anseende i kundens ögon för att kunna sälja mer.

När frågan om att partier ska redovisa bidragsgivare diskuterades senast var det bara ett parti som var mot, Moderaterna. Eftersom vare sig företag eller Moderaterna är intresserade av att lägga alla (kredit)kort på bordet torde slutsatsen vara att anledningen till det ekonomiska bidraget rör produktionsvillkoren. Ljunggrens frågeställning om att föra medlemmar bakom ljuset blir lika relevant här, fast ur ett konsumentperspektiv.

Den viktigaste frågan som Ljunggren lyfter fram är om fackets företrädare skulle ha startat ett socialdemokratiskt parti idag eller om facket skulle gå andra vägar för att påverka samhällspolitiken. Och det här är väl själva kärnfrågan för fackföreningsrörelsen. Och det är först när LO tar på sig de kritiska glasögonen som frågan sätts på sin spets.

Samtidigt kan jag konstatera att den svenska fackföreningsrörelsen ur ett internationellt perspektiv har och har haft en unikt inflytande i samhället. Och att lasta facklig-politiska samverkan för det historiska valnederlaget i riksdagsvalet känns inte aktuellt, i alla fall inte bland de väljare jag mötte i valrörelsen. Där var det helt andra frågor som åberopades när väljaren – konsumenten – valde att lägga sin röst och makt i någon annans händer.