Samhället ska vara en vän som lyssnar och tar ansvar

Här är mitt tal på Socialdemokraternas kongress:

”En allt tydligare skiktning av regionens befolkning oroar mest. Mellan de som har arbete och de som inte har arbete.”

Det skriver Västra Götaland i sitt förhandsmaterial till regionrapport 2011. Arbetslöshetskassornas samorganisation förstärker bilden. De konstaterar att en minoritet av de öppet arbetslösa har rätt till a-kassa. Endast fyra personer av 100 har 80 procent i ersättning av sin tidigare inkomst.

Sveriges kristna råd varnar för ökad barnfattigdom och hårdare utförsäkringsregler. Nu samlar de protestlistor mot ett samhälle som allt mer slits isär.

Klyftorna märks även för våra kommuner. I Ulricehamn, där jag kommer ifrån, har kostnaden för försörjningsstöd ökat med 65 procent under den gångna mandatperioden. Allt det här är den ruttna frukten av en medveten förd politik från den moderatledda regeringen.

Tillgången till arbetsmarknadsutbildningar har minskat dramatiskt.

IF Metall skriver i underlaget till sin kongress i sommar: ”När det rådde brist på yrkesutbildad arbetskraft drog regeringen ned på antalet utbildningsplatser. När tusentals arbetslösa via utbildning skulle kunna stärka sina utsikter till jobb sker ingen uppväxling av antalet platser.”

Färska siffror från riksdagens utredningstjänst visar hur arbetsmarknaden fungerar för långtidsarbetslösa. Statistiken är nedslående. Många unga med högskoleutbildning fastnar i dagens arbetsmarknadsprogram. Det mest stötande är att deltagarna inte får vidareutbilda sig – inte ens på kvällar och helger. Då mister de sin ersättning.

Det här är inte acceptabelt. Det här duger inte. Svensk arbetsmarknad har alltid kännetecknats av en bred och offensiv arbetsmarknadsutbildning som ständigt matchar och stimulerar arbetslösa mot nya jobb.

Jag tror på ett samhälle där alla får chansen utifrån sina egna förutsättningar. Där samhället finns som ett stöd, som en klapp på axeln, som en vän. En vän överger inte när nöden är som störst – som när löntagarna och facken lämnades i sticket under krisen och krisavtal tvingades fram. En vän delar ansvaret.

En vän försvårar inte. Därför kan jag inte acceptera de försämringar som den borgerliga regeringen gjort för löntagare, fackliga organisationer och fackligt förtroendevalda. Det är helt fel väg att gå.

En vän lyssnar. Inte bara på den enskilde utan också på facken och ser styrkan med samarbete, att föra dialog, att hitta konstruktiva och vassa lösningar.

Partivänner, många förståsigpåare menar att vi nu lämnar industrisamhället till förmån för tjänstesamhället. Jag delar inte den verklighetsbeskrivningen.

Det behövs färre händer inom industrin för att producera samma mängd varor. Det är sant. Men i takt med en allt mer avancerad tillverkning ställs också högre krav på kunskap – inte bara inom industrin utan också inom de företag som utvecklar tjänster och lösningar åt industrin och samhället i stort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s