Vårt ansvar att mota fördomar

Idag, den 27 januari, är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades för 70 år sedan, 1945. Efter 2:a världskriget uppdagades omfattningen av det oerhörda som en folkgrupp blivit utsatt för av Nazityskland. Adolf Hitlers biologiska rasism drev fram Förintelsen och lade grunden till att 6 miljoner judar misshandlades, svältes, torterades och gasades ihjäl.

Fascismen har sedan dess ändrat ansikte, men inte grundläggande åsikter. Idag är fienden inte ”underlägsna raser” utan det mångkulturella samhället och hotet om massinvandring.

Det vandrar in ungefär 100 000 människor i Sverige varje år, samtidigt vandrar 50 000 ut. Svenskar rör sig också över nationsgränser, både då och nu. Tydligast är perioden från 1850-talet fram till 1920-talet då 1,3 miljoner svenskar flyttade till Amerika. En femtedel av landets befolkning. De flyttade från svält, nöd och religiös förföljelse, samma grunder som många av de som kommer till Sverige idag. Vi kallar dem som flyttade till Amerika för nybyggare.

Flest svenskar flyttade till Minnesota, den delstat där Vilhelm Mobergs Karl-Oskar och Kristina slog sig ned. Vid 1920 fanns där drygt 280 000 svenskar – nästan 12 procent av delstatens befolkning. Jämfört med Ulricehamn idag är motsvarande siffra om vi samlar alla nationaliteter ungefär 10 procent.

Chicago som stad lockade flest svenskar. Mellan 1850 och 1900 ökade antalet invånare från Ulricehamns kommuns storlek till nästan 1,7 miljoner invånare. Under en period var Stockholm den enda staden med fler svenska invånare. Sammanlagt under den här perioden invandrade hela 35 miljoner människor till Amerika. Människor med olika kulturell bakgrund med drömmar om ett bättre liv i en bättre värld.

Denna invandring gick naturligtvis inte smärtfritt. Det uppstod friktioner, dispyter och depressioner på grund av språkförbistringar, när man upptäckte att mat och dryck inte flödade i den omfattning som utlovats och när sjukdomar spreds, kort sagt när guldet blev till sand. Men ingen ifrågasätter idag om Amerika har tjänat på denna invandring.

Vi tillhör alla en och samma jord, till stora delar vacker. Men allt för begränsad för att vi ska ha utrymme att bygga upp mentala murar mellan oss, där varje religion, eller ras, får monopol på vissa områden.

Främlingsfientlighet och fördomar förpassas tyvärr aldrig till dåtiden. Det är upp till oss att ta ansvar för varandra, mota bort skuggan och minimera grogrunden, så att vare sig vi eller våra barn fastnar i dessa vedervärdigheter.

Insändare publicerad i Ulricehamns tidning.

Beredda ta ansvar för tiggande medmänniskor

Tiggande EU-medborgare har sedan några år funnits i Sverige och nu sen en tid även i Ulricehamn. När det gäller vad en kommun kan och får göra för att underlätta situationen för dessa människor behöver vi skilja på vad regelverket säger och vad hjärtat vill göra för medmänniskor.

Sverige som nation har aldrig varit rikare än nu. Vi har råd. Det handlar om hur vi väljer att fördela resurser. Men det handlar också om vilket ansvar som du och jag har och vilket ansvar som vi väljer att ta. Vilket ansvar du väljer att ta för det samhälle som vi lever i och som våra barn växer upp i.

Det handlar om människor som inte är väl sedda i de länder som de vuxit upp i. Deras tillvaro i hemlandet är så besvärlig att de väljer att åka till ett annat land utan att ha uppehälle eller husrum ordnat för sig. De väljer att sitta dag ut och dag in från morgon till kväll utanför en affär med en mugg framför sig. De hoppas att få en slant i muggen, säger hej när vi går förbi och ska le och vara tacksamma om de får något. Obekvämt och kallt är det också.

Det är total förnedring. Till det kommer alla blickar, vetskapen om hot och hat i de städer de rör sig i, vetskapen om myter och misstänksamhet, trots det tvingas de att sätta sig där. Vem skulle göra det frivilligt? Vad gäller EU-medborgare som tigger och möjligen också övernattar i Ulricehamn tog kommunen strax innan årsskiftet, på politiskt initiativ, kontakt med kyrkan och civilsamhället i syfte att hitta bra samarbetsformer för att kunna ta hand om de grundläggande mänskliga behov som kan uppstå bland människor som temporärt uppehåller sig i kommunen utan bostad.

Kyrkorna i Ulricehamn har tagit ett mycket lovvärt och uppskattat initiativ till att tillfälligt upplåta husrum för övernattning för tiggarna. Fram till mitten av vecka 2 hade ännu ingen utnyttjat möjligheten. Till den 15 januari kan kyrkan, på frivillig bas, fortsätta med verksamheten. Men därefter saknas tillgång till lokal.

Från kommunens sida är vi intresserade av ett fortsatt samarbete med det civila samhället. Vi vill att möjligheten till att kunna övernatta ska finnas kvar under den kalla årstiden. Den politiska ledningen är beredd att bidra med ekonomiska medel till frivilligorganisationer som kan ordna tillfälligt boende. Det handlar om att ta ett gemensamt ansvar för våra medmänniskor och det samhälle vi och våra barn lever i.

Debattartikel publicerad i Ulricehamns tidning undertecknad av Inga-Kersti Skarland, biträdande kommunalråd och mig.