Lägg alla (kredit)kort på bordet

Replik på StigbjörnLjunggrens debattartikel i LO-tidningen som publiceras i dagens nummer av LO-tidningen.

Stigbjörn Ljunggren resonerar genom en rad frågeställningar på LO-tidningens debattsida 10 december om den facklig-politiska samverkans vara eller icke vara. Med flera olika utgångspunkter ifrågasätter han LO:s stöd till Socialdemokraterna.

Ljunggren frågar sig bland annat om människor som håller på AIK skulle acceptera att deras bostadsrättsförening ensidigt supportrar Djurgården.  Han kritiserar också den kollektiva anslutning till partiet som facket hade, som medlemmar inte ens informerades om, och undrar varför facket ville föra sina medlemmar bakom ljuset.

Men perspektivet behöver vidgas för att diskussionen om den facklig-politiska samverkan ska kunna placeras i sitt rätta sammanhang.

När frågan om vilka företag som väljer att ge ekonomiska bidrag till partier förs fram möts det alltid av ett och samma argument: det är upp till företaget att göra vad man vill med sin vinst.

Men det är att ta frågan alldeles för enkelt. Om exempelvis H&M väljer att stödja nazistiska eller rasistiska intressen har inte kunderna rätt att få reda på det då?

I Holland har främlingsfientliga partier tyvärr rönt stora framgångar de senaste åren.  Holländska Royal Ahold är huvudägare Hakon Invest som i sin tur äger ICA. Ger jag bidrag till ett främlingsfientligt parti när jag handlar gurkan på ICA? Eller till något annat parti eller samhällsintresse? I så fall vilka och vad har de för intressen och mål?

Som kund har jag möjlighet att välja bort att handla på företag som stöder eller själva utför saker som jag inte kan ställa mig bakom, i dagligt tal konsumentmakt.

Dessa frågeställningar tangerar det idag så heta begreppet, CSR, corporate social responsibility. Många företag, framför allt konsumentnära företag, väljer att engagera sig i olika samhällsfrågor för att skapa bättre förutsättningar för sitt eget företag att kunna växa. Antingen genom att förbättra produktionsvillkoren eller engagera sig i frågor som stärker företagets anseende i kundens ögon för att kunna sälja mer.

När frågan om att partier ska redovisa bidragsgivare diskuterades senast var det bara ett parti som var mot, Moderaterna. Eftersom vare sig företag eller Moderaterna är intresserade av att lägga alla (kredit)kort på bordet torde slutsatsen vara att anledningen till det ekonomiska bidraget rör produktionsvillkoren. Ljunggrens frågeställning om att föra medlemmar bakom ljuset blir lika relevant här, fast ur ett konsumentperspektiv.

Den viktigaste frågan som Ljunggren lyfter fram är om fackets företrädare skulle ha startat ett socialdemokratiskt parti idag eller om facket skulle gå andra vägar för att påverka samhällspolitiken. Och det här är väl själva kärnfrågan för fackföreningsrörelsen. Och det är först när LO tar på sig de kritiska glasögonen som frågan sätts på sin spets.

Samtidigt kan jag konstatera att den svenska fackföreningsrörelsen ur ett internationellt perspektiv har och har haft en unikt inflytande i samhället. Och att lasta facklig-politiska samverkan för det historiska valnederlaget i riksdagsvalet känns inte aktuellt, i alla fall inte bland de väljare jag mötte i valrörelsen. Där var det helt andra frågor som åberopades när väljaren – konsumenten – valde att lägga sin röst och makt i någon annans händer.

Annonser

Dags att ta ansvar – dags för aktiv arbetsmarknadspolitik

Sverige har bland Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Och det är dags att ta frågan på allvar och skrota regeringens “jobbgaranti för unga”. Den har misslyckats. Ungdomar tvingas att vänta allt för länge innan aktiva åtgärder sätts in och allt för få får utbildning eller praktikplatser. Av drygt 35 000 inskrivna i jobbgarantin för ungdomar deltog 2 procent i utbildning och endast 5 procent i praktik.

Idag presenterades en rad framåtsyftande jobbförslag på Almedalen. Socialdemokraternas Thomas Östros som presenterade “jobbstart för unga”. Förslaget innebär att aktiva åtgärder sätts in från dag ett och ger möjlighet till jobb, utbildning och praktik. Det förutsätter en aktiv arbetsmarknadspolitik med fler platser inom bland annat yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, lärlingsutbildningar, kvalificerad yrkesutbildning och komvux.  Socialdemokraterna har tidigare presenterat 50 000 fler utbildningsplatser än regeringen. Bara för Västra Götalands län innebär det 7 500 platser.

Efter ett års arbetslöshet ska nästa steg ta vid Utbildningsstarten i Östros förslag. Det innebär en rätt och skyldighet att delta i yrkesinriktad utbildning med praktik på arbetsplatser, enligt dansk modell.

Koppla ihop detta med LO:s rapport ”Arbetsmarknadspolitik i kristid” som efterlyser en bred utbildningssatsning a la 1990-talets kunskapslyft och IF Metall som öppnar för att diskutera praktik och utbildningsplatser inom ramen för den kommande avtalsrörelsen.

Sammantaget ger det helt andra förutsättningar för så väl individen, som kommuner, landsting och näringslivet – ett näringsliv som idag är starkt kritiskt till regeringens jobbpolitik.

För Ulricehamns och oppositionens del skulle det innebära att den breda investering i arbetsmarknadsåtgärder på sammanlagt 6 miljoner kronor som vi presenterade i vår preliminära krisbudget i maj inte skulle behöva bli så omfattande. Därmed skulle det finnas utrymme att omvärdera skattehöjningen på 75 öre som vi föreslår för att kunna ta ansvar för Ulricehamn.