Enögt att beskylla Lassalyckan för alla brister

En investering på 50 miljoner kronor vid Lassalyckan som Arne Torstensson för fram på UT debatt den 28 maj hade ställt många av våra unga vid sidan av planen. Jag förutsätter att Torstensson ändå anser att det ska finnas parkering, dusch och omklädningsrum för utövarna. Jag noterar också att både investerings- och driftskostnaden som han anger överstiger vida de siffror jag har fått presenterad för mig.

Oavsett, Ulricehamns tätort har idag brister i tillgängligheten vad det gäller förskoleplatser, vilket Arne Torstensson påtalar. Men min uppfattning är att det på senare tid finns en helt annan politisk vilja att gripa an dessa problem. Samtidigt får vi inte glömma att vi redan nu har ett kraftigt investeringsprogram för Ryttershov som ska löpa ytterligare ett antal år.

Och det må vara hänt att han blandar äpplen och päron när han vill använda investeringsmedel till att anställa fler lärare. Kommunen får inte använda pengarna i kassakistan till det. Fler lärare ska betalas via våra löpande intäkter i form av skatteintäkter.

Apropå skatter. 2007 höjde regeringen avgiften till a-kassan och försämrade villkoren kraftig vilket fick till följd att över en halv miljon löntagare lämnade försäkringen. När krisen slog till 2009 återstod endast försörjningsstöd för de människor som drabbades. Det är ett kommunalt ansvar och kommunen har inte fått något stöd från regeringen. För vår kommun innebär den ökade kostnaden 7 miljoner på årsbasis. Lägg därtill att regeringen från 2009 fryst nivån på de generella statsbidragen, som tidigare följde ett index. Hade dessa inte frysts hade kommunen haft ytterligare 7,5 miljoner i kassan. Bara dessa två poster motsvarar en höjd kommunal skatt med 40 öre. Nu vid halvårsskiftet träder den nya gymnasiereformen i kraft. Återigen ökar kommunens ansvar men regeringen skickar inte med några pengar. Och som det ser ut nu mister Ulricehamn ytterligare 2,5 miljoner kronor vid årsskiftet när regeringen drar in pengarna för yrkesinriktad komvux.

Räknar man samman alla poster där regeringen fört över ansvaret på kommunen utan att kompensera detta ekonomiskt pratar vi om åtminstone 30 miljoner kronor eller en höjd kommunal skatt med 70 öre.

Det är förvånande att det är inte väcks kraftigare reaktioner mot detta utan att Lassalyckan få klä skott för allt ont i kommunen. Lassalyckan ger oss åtminstone någon tillbaka – vare sig vi gillar det eller inte.

En rankning inte helt enkel att påverka

Visst finns det brister i kommunens sätt att föra dialog med företagen. Det blir jag emellanåt påmind om i kontakter med olika företag. Det är naturligtvis inte bra. Samtidigt lovordas kommunens sätt att agera av andra företag.

Bristerna behöver rättas till, vässas. I de politiska samtalen diskuterar vi strukturella lösningar för att underlätta företagens kontakter med kommunen.

Nyligen kom Svenskt Näringslivs näringslivsrankning av landets kommuner. Undersökningen får alltid stor uppmärksamhet, och enligt mitt tycke lite väl stor.

En stor del av rakningen innehåller faktorer som kommunen inte alls kan påverka. Sveriges kommuner och landsting konstaterar i sin rapport Räkna räkna ranka bland annat:

”Svenskt Näringslivs undersökning omfattar såväl vad företagarna själva tycker om företagsklimatet som en rad indikatorer som Svenskt Näringsliv anser spegla det strukturella företagsklimatet i kommunen. Den återspeglar inte fullt hur bra kommunerna är utifrån vad de själva kan påverka. Undersökningen övervärderar många förorts- och pendlingskommuners företagsklimat. ”

Att ha goda förutsättningar är inte samma sak som att kommunen på ett bra sätt arbetar för att förbättra det lokala företagsklimatet. Det är viktigt att ha med sig.

Ett samhälle där rikare blir rikare och fattigare blir fattigare

Mitt anförande vid 1 maj. Jag tar upp tre områden; en kort ögonblicksbild av Ulricehamn, den svenska modellens grundläggande förutsättningar och regionvalet den 15 maj.

” En allt tydligare skiktning av regionens befolkning oroar mest. Mellan de som har arbete och de som inte har arbete.”

Det skriver regionen i sitt förhandsmaterial till regionrapport 2011. A-kassornas samorganisation förstärker bilden. De konstaterar att numera är en minoritet av de öppet arbetslösa berättigade a-kassa. Endast 4 personer av 100 har 80 procent i ersättning av sin tidigare inkomst.

Sveriges kristna råd varnar för den ökade barnfattigdomen och de hårdare utförsäkringsreglerna. Det så kallade påskuppropet. Bara här i Ulricehamn har tre diakoner på bara några få dagar fått in 300-400 namnunderskrifter som protesterar mot ett samhälle som allt mer slits isär.

Klyftorna i samhället märks även i kommunens verksamhet. Under den gångna mandatperioden har kostnaden för försörjningsstöd ökat med 65 procent. I oktober sa jag följande i fullmäktige:

”Under den gångna mandatperioden har kostnaden för försörjningsstöd ökat med 6 miljoner kronor på årsbasis – och då ska vi komma ihåg att ingen människa som tvingas söka försörjningsstöd känner stolthet. Frågan är om någon i den här församlingen kan känna stolthet?

För att vara berättigad till försörjningsstöd är människor, våra kommuninvånare, tvingade att göra sig av med alla sina tillgångar. Försörjningsstödet är den sista utposten innan den personliga ekonomiska ruinens brant. Så ser verkligheten ut för allt fler av våra grannar, vänner och anhöriga i Ulricehamn år 2010.”

Nu går svensk ekonomi på högvarv. Trots det sjunker inte försörjningsstödet i kommunen utan ligger kvar på höga nivåer. Idag lever vart tionde barn i Sverige i en familj som har så knapert ställt att det klassas som fattigdom. Och det har gått så långt att frivilliga människor i Ulricehamn samlar in kläder och vardagssaker till barnfamiljer som inte har råd att köpa de nödvändigheter som barnen behöver. Det ska riktas både heder och tacksamhet till dessa frivilliga människornas insatser. Samtidigt känner jag en oerhörd skam att det ska behövas i vår kommun. Jag känner en oerhörd skam att det ska behöva vara så här i Sverige år 2011.

Det för mig till några tankar om den svenska modellens grundläggande förutsättningar. Den moderatledda regeringen tar gärna denna modell i sin mun. Men för mig bryter denna regering mot alla de grundläggande förutsättningar som den svenska modellen är uppbyggt kring.

Den första förutsättningen är en samhällsutveckling i riktning mot utjämning och social rättvisa. Det krävs inte väldiga förändringar på kort tid men färdriktningen mot utjämningen ska vara alldeles klar. Människorna ska ha någonting att se fram emot.

Den andra förutsättningen är en samförståndspolitik som förmår att samla breda majoriteter i riksdagen och i folket. Det utesluter inte skarpa ideologiska motsättningar. Det utesluter inte heller hård politisk strid om så skulle vara men det förutsätter en strävan att i avgörandets stund nå en så bred förankring som möjligt. Även om det innebär att uppge något av den egna ståndpunkten för att kunna ta hänsyn till andra. Därigenom kan man uppnå den breda förankringen hos folket. Jag tror det är riktigt att säga att detta varit grundvalen för den breda, folkliga, reformpolitik som socialdemokratin i många år burit ansvaret för. Och haft sin motsvarighet i parternas förmåga att nå överenskommelser på arbetsmarknaden.

Den tredje förutsättningen är att de stora folkrörelserna och inte minst löntagarorganisationerna på ett positivt sätt är med och formar politiken. De ska vara med och medverka i en dialog, deras förslag ska tas på allvar.

Det är det här som har kallats den svenska modellen eller Per Albin Hanssons så kallade folkhemspolitik.

Den borgerliga regeringen i Sverige har brutit mot alla de grundläggande förutsättningarna jag här har nämnt.

Den har satsat på ökade klyftor istället för utjämning. Den har satsat på hårda konfrontationer och blockpolitik istället för samförstånd. Den har slammat igen kontakterna med löntagarna. Till exempel när finanskrisen slog till mot den svenska industrin. Trots idoga påstötningar från flera fackliga företrädare om utbildningsstöd, precis som flera andra regeringar gav sina industriarbetare i andra länder, lämnades de istället i sticket. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har under snart fem års tid försökt att få till ett möte, en dialog med regeringen. Men hon har mötts av tystnad, obesvarade brev och stängda dörrar.

Därför är den så kallade svenska modellen i fara. Därför blir det också ett avgörande mål för socialdemokratins politik att återuppliva den svenska modellen. Det förblir naivt att tro att vi kan åstadkomma en lugn och balanserad utveckling i vårt land om klyftorna ökar och makten allt mer koncentreras i händerna på en liten grupp kapitalägare, som är nära lierade med regeringen och den dominerande delen av pressen. Det har varit en oerhörd styrka för vårt land att de stora löntagargrupperna politisk och fackligt har kunnat påverka samhällsutvecklingen. Att de har varit bärare av den sociala omdaningen från ett fattigt klassamhälle till en rik nation. Det är lika viktigt att de kan påverka den framtida utvecklingen. Hur de ekonomiska besvärligheterna ska angripas, hur vi ska komma tillrätta med de öppna sår i samhället som utgörs av utslagna människor och barn som far illa, hur vi ska möta teknikens och datorerna löften och hot, hur miljön ska skyddas och förbättras och hur demokratin ska vidgas.

Kravet på en rättvis fördelning har svårt att vinna anklang hos borgerliga företrädare. Men jag skulle vilja uppmana alla här att besinna hur olika ändå de världar är som människor lever i också här i vårt land. Det finns människor som har de väl förspänt. De har höga inkomster, en bra slant undanstoppad. De har intressanta och statusfyllda jobb. De bor i rymliga och välutrustade hus. De kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressanta resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av exklusiva språkläger och seglingsturer och allt vad det kan vara.

Å andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler. De har de senaste åren sett sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus och väntar på nästa stora hyreshöjning. De har inga fritidshus och båtar och deras ekonomi tillåter inte några påkostade semestrar. Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på stan. Jag har tecknat de har två världar i avsiktligt bjärta färger och det jag i första hand vill fästa uppmärksamheten på här är inte att det finns stora klyftor mellan människorna i vårt land. Utan att under den borgerliga regeringsperioden har det sakta utvecklats ett helt annat klimat, en helt annan färdriktning när det gäller fördelningsfrågorna.

Tidigare tror jag att de flesta människorna upplevde en reformvilja från samhällets sida som siktade till att undan för undan möta de samhällsbrister som främst drabbade de sämre ställda. Att utjämna de ekonomiska levnadsvillkoren och att detta fick ske till priset av att de välbeställda blev strävare behandlade inom till exempel skattepolitiken. Jag kan konstatera att vi har en lång väg att gå innan vi kan säga att samhället är rättvist.

Den 15 maj avgör du vilken människosyn som ska gälla inom sjukvården i Västra Götaland. Om det är behovet eller plånboken som ska styra vilken vård du får.

I Stockholm växer idag klyftorna inom vården. Där tillåter Moderaterna privata sjukhus att skapa gräddfiler, två vårdköer – en snabb för dem med privata försäkringar och en längre för alla andra. Där får vårdcentraler i utsatta områden med hög ohälsa faktiskt mindre pengar. Samtidigt etableras fler vårdcentraler där folk är rikare och friskare – på Östermalm. I Moderaternas Stockholm accepterar man två väntrum – ett för vanliga patienter och ett för dem som har egna privata försäkringar. Där går plånbokens storlek före vårdbehovet.

I slutdebatten i Västnytt inför valet förra året sa moderatledaren Johnny Magnusson att han kan tänka sig att sälja ut några av sjukhusen i Västra Götaland. Det visar att Moderaterna sätter de privata vårdföretagens intressen före patientens behov även i Västra Götaland. Det gör mig oroad.

Inne i Södersjukhuset i Stockholm, där båda mina döttrar är födda, finns det privata vårdföretaget Arrythmia. Företaget behandlar patienter som har vårdförsäkring eller betalar kontant. Kan du med andra ord betala för dig kan du få hjälp. Prislappen för en person som har problem med hjärtrytmen lär ligga på 100 000 – 150 000 kronor.

Jag har själv sett det, med egna ögon. Och det räcker. Jag vill inte se det här. Jag vill inte se en sorteringsvård i vår region.

Hälso- och sjukvården står för 90 procent av budgeten i vår region. I Västra Götaland driver vi socialdemokrater en politik där resurser fördelas efter medicinska behov. Vården ska finnas där den behövs, inte bara där den är lönsam. Vårdförsäkringar ska vara överflödiga. I Västra Götaland ska vår gemensamma vård vara det bästa – och det ska gälla alla.

För oss socialdemokrater finns inte utförsäljningar av våra sjukhus på agendan. Däremot är valfrihet för patienter bra men vårdföretagen ska inte kunna välja vilka patienter de ska ta sig an. Den medicinska bedömningen ska vara avgörande – för alla. 

Jag är säker på att en klar majoritet av kommunens invånare delar min och Socialdemokraternas uppfattning. Det vore tragiskt om tjockleken på plånboken ska få avgöra bara för att många struntar i valet. Därför ber jag dig att gå till valurnan igen. Rösta med hjärtat den 15 maj.