Här är mitt huvudanförande vid den inledande debatten i fullmäktige inför 2012 års budget.
Ulricehamnare,
”Utvecklingen i Västra Götaland det senaste decenniet är i många stycken bra, men den är inte hållbar. En allt tydligare skiktning av regionens befolkning oroar mest. Mellan de som har arbete och de som inte har arbete.”
Det skriver regionen i sitt förhandsmaterial till regionrapport 2011. Arbetslöshetskassornas samorganisation förstärker bilden. I en rapport som presenterades nyligen konstaterar man att en minoritet av de öppet arbetslösa numera är berättigade a-kassa. Endast 4 procent har 80 procent i ersättning av sin tidigare inkomst. Under året väntas andelen sjunka ytterligare.
Sveriges kristna råd varnar för den ökade barnfattigdomen och de hårdare utförsäkringsreglerna. Det så kallade påskuppropet. Bara här i Ulricehamn har tre diakoner på bara några få dagar fått in 300-400 namnunderskrifter som protesterar mot ett samhälle som allt mer slits isär. Vi ska komma ihåg att allt det här är en medveten förd politik från den moderatledda regeringen.
Klyftorna i samhället märks även i kommunens verksamhet. Under den gångna mandatperioden har kostnaden för försörjningsstöd ökat med 65 procent. I mitt tal i fullmäktige i samband med delårsrapporten i oktober sa jag följande:
”Under den gångna mandatperioden har kostnaden för försörjningsstöd ökat med 6 miljoner kronor på årsbasis – och då ska vi komma ihåg att ingen människa som tvingas söka försörjningsstöd känner stolthet. Frågan är om någon i den här församlingen kan känna stolthet?
För att vara berättigad till försörjningsstöd är människor, våra kommuninvånare, tvingade att göra sig av med alla sina tillgångar. Försörjningsstödet är den sista utposten innan den personliga ekonomiska ruinens brant. Så ser verkligheten ut för allt fler av våra grannar, vänner och anhöriga i Ulricehamn år 2010.”
Herr ordförande, i samband med kommunstyrelsen ekonomiska uppföljning för de första två månaderna i år kan vi konstatera att kostnaden för försörjningsstöd har stabiliserats – på en hög nivå – trots att svensk ekonomi går på högvarv.
I början av mars, det vill säga redan innan de ohyggliga naturkatastroferna och kärnkraftskatastrofen i Japan inträffade, konstaterade Swedbank att trenden med högre disponibla inkomster är bruten – i år har flertalet hushåll mindre kvar i plånboken jämfört med för ett år sedan.
Vad händer då med vår ekonomi och vår svenska konjunktur som till stor del drivits fram av en inhemsk efterfrågan? Vad händer då med kommunens ekonomi? Hur kommer vardagen att utveckla sig för våra arbetslösa vänner, den majoritet som inte ens är berättigad till a-kassa? Eller de i kommunen som tvingas söka försörjningsstöd?
I grunden är Sverige ett starkt exportberoende land. Och omvärlden är i gungning. Jag välkomnar de nordafrikanska folkens strävan efter att få uttrycka sina åsikter i fria demokratiska länder. Jag vill passa på att uttrycka min avsky mot de diktatorer som gör allt som står i deras makt för att stoppa denna utveckling både där och i mellanöstern. Men vi vet inte idag hur dessa oroligheter påverkar världsekonomin på vare sig kort, medellång eller längre sikt.
Samtidigt kan vi läsa om hur Spanien får sitt kreditbetyg sänkt och hur Portugal är nere i ekonomisk brygga. Flera euroländer är mycket hårt utsatta och hur detta påverkar världsekonomin och den europeiska ekonomin den närmaste tiden är fortfarande oklart.
Mitt i allt detta har vi i Ulricehamn och hela världen att tampas med klimatförändringar. Vi har alla ett ansvar, att dra vårt strå till stacken. Vill vi att våra barn och barnbarn ska kunna ta över efter oss måste vi ta vårt ansvar.
Det här är min omvärldsanalys, herr ordförande. Och vi saknar sannerligen inte utmaningar.
Riktar vi våra blickar mot kommunens ekonomi har vår ekonomiguru Olof Olsson vid ett flertal tillfällen lagt följande kommentar: ”Det är en svag budget kommunen har även i år”. Och det är väl ingen överdrift. Vi har ett budgeterat resultat på knappt 1 procent medan våra investeringsambitioner ligger på en takt som kräver minst, och då säger jag minst, 2 procent.
Jag tror det är i Indiana Jones och de fördömdas tempel som hjälten befinner sig tillsammans med en skönhet och en liten pojke på ett flygplan. Som alltid när Indiana Jones är inblandad går allt inte som planerat. Plötsligt upptäcker passagerarna att de är utan pilot och framför dem tornar bergen upp sig. Görs ingenting kommer planet inom bara några sekunder att kollidera med bergen och sprängas. Hjälten löser det med att ta med sina vänner i en livräddningsbåt och kasta sig ut i snötäckta bergskedjan. Strax efter framträder ett moln av eld och rök upp bakom dem.
Ekonomin i kommunen påminner i mångt och mycket om denna filmsekvens. Vår ekonomi är på väg in i en bergvägg om inget görs. Kanske kan man också göra liknelsen att vår hjälte ska vara Lars Holmin. Vid budgetberedningens första möte rabblade han upp ett antal kostnader som vi står inför kommande år. Han sa bland annat; ökade kostnader för Västtrafik, Bronäs, Rönnåsen, r40 med kringkostnader, förskolor och skolor, Alängsgatan och ett nytt bibliotek. Det går att göra listan betydligt längre men jag väljer att stanna där.
För Lars Holmin finns inte alternativet att ta med oss alla i en livräddningsbåt. Det enda som gäller är att fatta greppet kring spakarna och styra upp ekonomin. Annars kraschar kommunens ekonomi in i bergväggen med ökade räntekostnader, mindre resurser och en uppenbar risk för ytterligare försämrad kvalitet inom välfärden. Så krasst är det.
Kanske klarar Lars Holmin inte att styra upp planet i den takt som krävs bara genom dra i spakarna, höja skatten, kanske krävs det också att politiken på allvar tar tag i den önskelista vi har och gör brutala prioriteringar och kastar ut en del önskemål ur planet för att hjälpa planet upp över bergstoppen.
I ett sånt här ekonomiskt läge har vi inte råd med politiskt tjafs eller vidlyftiga ideologiska önskemål. Ulricehamn behöver pragmatiska politiker som vågar ta ansvar. Som vågar prioritera. Både från den sittande majoriteten och från samarbetspartierna.
Men vi kan också göra insatser som kan kapa toppen på berget. Och när vi läser vårt underlag kan vi snabbt konstatera att vårt övergripande mål om 25 000 invånare är i fara. Utan en tydlig plan blir målet bara något abstrakt som vi slentrianmässigt upprepar. Kanske finns det de som tror att om vi upprepar målet tillräckligt många gånger så uppfyller det sig självt. Men så enkelt är det inte. Efter drygt en månad som oppositionsråd frågade jag några tjänstemän om planen för att nå vårt mål. Svaret blev att de var lika frågande. Jag har försökt att få fram en plan tidigare men det var först i februari efter samtal med Lars Holmin som kommunstyrelsen kunde komma till skott. Det ska du ha en eloge för Lars Holmin.
Men när det gäller att kapa toppen kunde vi ha skrivit till regeringen om att återinföra investeringsstödet och räntebidraget för hyresrätter. För vi kan konstatera att ett av de stora gapen vi har, förutom det allvarliga gapet inom grundskolan, är just bostadsbyggnation. Med fler byggnationer till rimliga villkor och därtill en rimlig hyresnivå hade vi kunnat öka takten i byggandet. Nu har vi istället fastighetsägare som tvekar att göra nya investeringar på grund av den dåliga lönsamheten. Det är synd Lars Holmin att du inte kunde se till kommunens bästa det läget.
Om vi tittar till kommunens övergripande verksamhetsmässiga mål menar jag att vi behöver sätta tre tydliga mål för kommunen. För det första måste vi ha ett mål som är tillväxtfrämjande. Målet om 25 000 invånare ska ligga fast. Verksamheterna ska ständigt arbeta utifrån detta mål rent planeringsmässigt.
För det andra handlar det om att sätta upp tydliga mål för vår största tillgång, personalen. Tydliga personalpolitiska mål vad det gäller sjuktal, kompetensutveckling och trivsel på arbetsplatsen ger en tydlig signal om att vårda vår största tillgång väl.
För det tredje är det lika viktigt att vårda vår näst största tillgång fastigheterna eller våra anläggningar väl.
Ringar vi in dessa tre mål så har vi ringat in 80-85 procent av våra tillgångar i budgeten. Samtidigt som vi har ett framåtdrivande mål i form av tillväxtmålet så har vi en förvaltande del i form av anläggningstillgångarna. Båda vågskålarna är med.
Utifrån dessa tre övergripande mål kan vi sedan bryta ner fler detaljerade mål inom respektive verksamhet som vi kan följa upp genom internkontroller.
Tittar vi på vårt finansiella mål anser jag att det är av största vikt att vi tar fram ett nyckeltal där resultatet sätts i relation till investeringsbehovet. Ju högre investeringsvilja desto högre krav på resultatet och vice versa. Det kommer hjälpa oss att kasta önskemålen, om än med tårfyllda ögon, ur vårt flygplan.
Ulricehamnsbloggen 