Hotet är en urholkad välfärd, Bäckström

Nyligen presenterade Socialdemokraterna konkreta förslag för att utveckla kvaliteten i välfärden, garantera mångfalden och se till att svenska folkets skattepengar används på ett ansvarsfullt sätt. Reformförslagen är väl balanserade och ger seriösa och långsiktiga aktörer möjlighet att vara med och utveckla välfärden i framtiden – även om vi ställer höga krav på att man inte får tumma på kvaliteten för att göra vinst.

Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström är dock kritisk till delar av förslaget.

Vi har respekt för Bäckströms åsikt. Det är viktigt att politiker lyssnar på vad företrädare för näringslivet, fack och akademi har för uppfattningar i för Sverige viktiga framtidsfrågor. Samtidigt måste ansvarsfulla politiker också se till hela samhällets bästa. Ingen kan ha undgått de senaste årens rapportering om missförhållanden inom delar av välfärden och samtidigt sett att vissa välfärdsföretag som tummat på kvaliteten har kunnat ta ut stora vinster och hur svenska skattepengar försvunnit till skatteparadis istället för att användas till det de egentligen var avsedda för – att leverera utbildning och omsorg med kvalitet. Med ett system som uppenbart brustit i såväl regelverk för etablering, tillsyn och haft för svaga sanktionsmöjligheter har samtliga privata aktörer hamnat i skottgluggen – även de seriösa.

För det är viktigt att komma ihåg att det finns många väl fungerande verksamheter i privat regi som kommit i skuggan av det senaste årets skandaler. Och det är den borgerliga regeringen som är ansvarig för en situation där vinsterna inom välfärdsföretagen kan vara uppemot dubbelt så stora som i näringslivet i stort.

Men istället för att göra något åt detta verkar regeringen sakna vilja och handlingskraft att agera. Istället har man urholkat resurserna till välfärden vilket bland annat lett till att barngrupperna i förskolan är för stora och kunskapsresultaten i skolan sjunkit sex år i rad. Detta borde bekymra Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström mer, med tanke på vad som bygger framtidens svenska konkurrenskraft i en globaliserad värld, än att oppositionen presenterar reformer för att garantera såväl kvalitet i välfärden som mångfalden och ett korrekt användande av medborgarnas skattepengar.

I korthet vill vi:

• ställa tuffare krav på vilka som ska få etablera sig i välfärden; kring kompetens, seriositet och långsiktighet,
• begränsa vinsterna genom nationella kvalitetslagar så man inte kan ha väsentligt lägre personaltäthet eller lägre kostnader på områden som påverkar kvaliteten och
• ställa krav på öppna böcker med krav på redovisning på enhetsnivå, så att det blir tydligt hur medborgarnas pengar används.

Frågan är vad Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström ser för problem med det här. Är det inte bra att seriösa företag får vara med och utveckla välfärden? Svenskt Näringsliv har ofta haft synpunkter på hur mycket skatt vi betalar i Sverige. Är det då inte bra att vi får regler som gör det enklare att se hur skattepengarna används? Och att privata och offentliga välfärdsutförare får samma typ av regelverk? Vi hoppas att Urban Bäckström kommer vara lika engagerad i diskussionen om hur vi höjer kvaliteten i välfärden som han varit i frågan om vinst i välfärden.

Stefan Löfven må vara ny som partiledare. Men under sina år som IF Metalls ordförande visade han prov på att i svåra situationer kunna presentera ansvarsfulla och väl balanserade förslag. Vi ser att med det här förslaget har han lyckats överföra denna erfarenhet till politiken. Nu återstår att se om Fredrik Reinfeldt visar samma ansvarstagande inställning eller om han är nöjd med utvecklingen i svensk skola och omsorg.

Debattartikel publicerad i dagens Aftonbladet och undertecknas av:

Mattias Josefsson, Oppositionsråd i Ulricehamn

Karin Wanngård, Oppositionsborgarråd i Stockholm

Jonas Karlsson, Landstingsråd i Örebro län

Ellinor Söderlund, Kommunstyrelsens ordförande i Kalix

Robert Hammarstrand, biträdande kommunalråd i Göteborg

Elin Lagerqvist, Oppositionsråd i Jönköping

Johan Persson, Kommunstyrelsens ordförande i Kalmar

Hanna Westerén, Regionråd på Gotland

Jimmy Jansson, Kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna

Vivianne Macdisi, Landstingsråd i Uppsala län

Urban Granström, kommunstyrelsens ordförande iNyköping

Åsa Kullgren, Landstingsråd i Sörmland

Jonas Nygren, Kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg

Kristina Edlund, Kommunalråd i Linköping

Magnus Jonsson, Kommunstyrelsens ordförande i Ockelbo

Jenny Steen, Landstingsråd i Örebro län

Erik Pelling, Oppositionsråd i Uppsala

Katarina Nyberg Finn, Kommunalråd i Östersund

Christoffer Bernsköld, Landstingsråd i Östergötland

Heléne Björklund, Kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg

Peder Björk, Oppositionsråd i Sundsvall

Helena Proos, Oppositionsråd i Enköping

Per Eriksson, Kommunstyrelsens ordförande i Bengtsfors

Åsa Eriksson, Kommunstyrelsens ordförande i Norberg

Elof Hansjons, Kommunalråd i Södertälje

Anders Härnbro, Kommunstyrelsens ordförande i Finspång

Marlene Burwick, Oppositionsråd i Uppsala

Eva lindh, Kommunalråd i Linköping 

Mattias Ravander, Oppositionsråd i Söderköping

Joakim Järrebring, Oppositionsråd Alingsås

Mathias Haglund, Oppositionsråd i Vindeln

Robert Rapakko, Kommunalråd i Mönsterås

Emil Högberg, Oppositionsråd i Huddinge

Robert Noord, Oppositionsråd i Haninge

Markus Kauppinen, Oppositionsråd i Gnosjö

Regeringens jobb- och utbildningspolitik ett misslyckande

Idag stängs allt fler dörrar för den som tvingats ut i arbetslöshet. Möjligheten att utbilda sig vidare har beskurits kraftigt för de 400 000 människor som är arbetslösa i Sverige idag. Många unga – och äldre – förlorar idag framtidstron. Det är frukten av en misslyckad jobb- och utbildningspolitik.

Det var med buller och bång som den moderatledda regeringen under 2007 monterade ned stora delar av den jobb- och utbildningslinje som kännetecknat den svenska arbetsmarknadsmodellen. I dag kan vi konstatera att omkring två tredjedelar av platserna inom den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen har försvunnit. Även möjligheterna att läsa in gymnasiet på Komvux har beskurits kraftigt. Sedan 2006 har antalet platser inom kommunal vuxenutbildning minskat med ungefär en femtedel.

Regeringen säger således nej till utbildningslinjen i jobbpolitiken. Det som har varit en viktig och framgångsrik kugge i den svenska modellen. Arbetslösa får inga möjligheter att få den kunskap som krävs för att matchas mot lediga jobb.

Regeringen gjorde dessa kraftiga alexanderhugg tillsammans med införandet av jobbskatteavdraget med motiveringen att det ska vara mer lönsamt att arbeta och beskyllde Socialdemokraterna för en bidragslinje.

Regeringen brukar slå sig för bröstet och hävda att detta har lett 120 000 nya jobb. Men arbetsmarknadsdepartementets institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, menar att man egentligen inte kan dra några slutsatser alls av jobbskatteavdragens effekter.

Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson försöker den 1 februari att framställa Fas 3 till något mycket bättre än vad det är. Sanningen är att den som är intvingad i Fas 3 inte har några utbildningsmöjligheter och ska dessutom arbeta för mycket ringa ersättning. Var femte person som är i Fas 3 har en eftergymnasial utbildning. Deras kunskaper går nu förlorade.

Även Svenskt Näringsliv är kritiska till regeringens utbildningsbildningspolitik. Så sent som förra året konstaterade Svenskt Näringsliv i en rapport: ”I Sverige bromsas dock konjunkturuppgången av en rejäl mismatch på arbetsmarknaden, där arbetslösheten består trots stora rekryteringsbehov.”

 Sveriges möjligheter att vässa sig i den stenhårda konkurrensen på världsmarknaden misslyckas när ideologiska låglönejobb går före näringslivets behov.

Oansvarigt att dra undan satsningar i utbildning

Det går bra för Sverige. Den svenska ekonomin växer starkt. Trots att Konjunkturinstitutet spår en avmattning ser institutet ändå att ekonomin växer med 4,4 procent i år och 2,9 procent 2012. Det är glädjande, fler får möjligheten att komma i arbete.

Men det finns också oroväckande signaler. Trots att närmare 400 000 personer idag pressas till arbetslöshet tvingas vart femte företag tacka nej till order på grund av att de inte kan hitta personal med rätt kompetens. Svenskt Näringsliv kallar detta för mismatch. Här krävs politiska satsningar för att få fler i arbete och få mer konkurrenskraftiga företag.

Arbetsmarknadspolitik är ett statligt ansvar. Regeringen verkar inte se de stora utmaningar svensk tillväxt står inför. Istället för att behålla statsbidragen så att fler kan matchas mot de jobb som företagen har att erbjuda tar regeringen bort denna möjlighet. För Sjuhärad innebär det ca 20 miljoner mindre till yrkesutbildning, för Ulricehamns 2,5 miljoner. Idag finns 30 utbildningar anpassade till arbetslivet. 2008 var motsvarande siffra 5.

Nu vill alltså regeringen stänga dörren för denna matchning. Det är oansvarigt, både mot individen och mot våra företag. Det är viktigt att veta att utbildning är den enskilt största faktorn för att stärka tillväxten. För Sjuhärad är yrkesutbildningar särskilt viktiga då utbildningsnivån är lägre än i andra delar av landet.

Regeringens agerande blir än mer märklig sett till Arbetsförmedlingens prognos för 2011–2012 där man förvisso bedömer att arbetslösheten i länet minskar något. Men är antalet arbetslösa i länet högt under prognosperioden trots att sysselsättningen ökar under samma period. Det beror på att fler personer finns i arbetskraften än tidigare samt ökade krav i arbetslivet.

Tydligare kan knappast behovet av en långsiktig strategisk satsning på yrkesinriktad vuxenutbildning vara.

Vi vet att i ett kunskapsintensivt samhälle måste kunskap och kompetens ständigt förnyas för att individen ska kunna hänga med i utvecklingen inom sitt kompetensområde. Vuxenutbildningar är en beprövad matchning mot arbetsmarknaden efterfrågan. Under 1990-talet drev Sverige mycket framgångsrikt det så kallade Kunskapslyftet som gjorde det möjligt för massor av människor att skola om och ta de nya jobben.

Sverige behöver ånyo en långsiktig strategi inom yrkesinriktad vuxenutbildning.

En rankning inte helt enkel att påverka

Visst finns det brister i kommunens sätt att föra dialog med företagen. Det blir jag emellanåt påmind om i kontakter med olika företag. Det är naturligtvis inte bra. Samtidigt lovordas kommunens sätt att agera av andra företag.

Bristerna behöver rättas till, vässas. I de politiska samtalen diskuterar vi strukturella lösningar för att underlätta företagens kontakter med kommunen.

Nyligen kom Svenskt Näringslivs näringslivsrankning av landets kommuner. Undersökningen får alltid stor uppmärksamhet, och enligt mitt tycke lite väl stor.

En stor del av rakningen innehåller faktorer som kommunen inte alls kan påverka. Sveriges kommuner och landsting konstaterar i sin rapport Räkna räkna ranka bland annat:

”Svenskt Näringslivs undersökning omfattar såväl vad företagarna själva tycker om företagsklimatet som en rad indikatorer som Svenskt Näringsliv anser spegla det strukturella företagsklimatet i kommunen. Den återspeglar inte fullt hur bra kommunerna är utifrån vad de själva kan påverka. Undersökningen övervärderar många förorts- och pendlingskommuners företagsklimat. ”

Att ha goda förutsättningar är inte samma sak som att kommunen på ett bra sätt arbetar för att förbättra det lokala företagsklimatet. Det är viktigt att ha med sig.

Individen, företaget, samhället och utbildningen

Är du en ung lågutbildad man i Västra Götaland är sannolikheten att du ska utbilda dig hälften så stor jämfört med en kvinna i samma ålder. Sannolikheten att du ska kunna fortbilda dig via jobbet är närmast minimal. I alla fall om man ska tro statistiken. Här krävs en mer aktiv politik som stimulerar individ och arbetsgivare.

I senaste numret av LO-tidning analyseras hur möjligheten till utbildning i arbetet fördelas mellan medlemmar i Saco, TCO och LO. Tidningen konstaterar att redan högt utbildade får mest utbildning.

I Västra Götaland konstateras i regionrapport 2011 att den genomsnittliga utbildningsnivå ökar mycket snabbt när generationer där relativt få fick möjlighet till högre utbildning ersätts med andra. Samtidigt ser man tydliga skillnader mellan män och kvinnor. Utbildningsklyftan mellan kvinnor och män fortsätter samtidigt att öka. Fler än fyra av tio kvinnor i åldern 25-64 år i Västra Götaland har någon form av högskoleutbildning 2010. Det motsvarar en ökning med 10 procentenheter eller 25 procent på tio år. Motsvarande värden för män är en av tre, en ökning med fem procentenheter eller 20 procent på tio år.

LO-tidningen lyfter också fram Scania i Södertälje som ett lysande exempel på hur arbetskraften utbildades under lågkonjunkturen och att kvaliteten på Scanias växellådor är bättre än någonsin.

– Varsel är ett trubbigt instrument. Förändringen ligger nio månader bort och skapar trauma i organisationen, förklarar Anders Nielsen, produktions- och logistikdirektör.

Visserligen diskuterar arbetsmarknadens branschparter olika lösningar med permitteringslön, som ett sätt att möta kriser. Men både Anders Nielsen och Johan Järvklo, klubbordförande på Scania i Södertälje, ser gärna ett system där statligt stöd knyts till krav på utbildning av personalen.

Men samhället behöver också bli bättre på att matcha med utbildningar som leder till jobb. Detta är något som Svenskt Näringsliv lyfte fram förra året i rapporten Att söka men inte finna där man konstatera att var femte rekryteringsförsök på grund av att det saknades rätt utbildad arbetskraft – mitt under en lågkonjunktur.

Och mitt i allt det här behöver Västra Götaland och Ulricehamns kommun fundera på vilken roll respektive instans ska ha och kan ha. För som regionrapport 2011 slår fast:

”De stora skillnaderna när det gäller satsningar på utbildning mellan kvinnor och män, mellan olika delar i regionen och mellan invånare med olika bakgrund är samtidigt mycket besvärande i ett hållbarhetsperspektiv.”

 En möjlig väg är den trestegsmodell som oppositionen tidigare lyft fram.

Framtida behov behöver styra gymnasieprogram i större utsträckning

Igår kom Svenskt Näringsliv, SN, med sin årliga genomgång av vilka gymnasieprogram som lett till arbete kontra arbetslöshet. Grannkommunen Falköping sticker ut med sitt elprogram på Ållebergsgymnasiet. Ingen elev som gick ut 2003 var arbetslös under perioden 2006-2008.

SN skriver:

”Däremot har 90 procent av alla barn- och fritidsprogram haft mer än 20 procent arbetslösa under åren 2006 till 2008 av dem som tog examen 2003. För handels- och administrationsprogrammen är siffran 81 procent.”

Självklart speglar siffrorna konjunkturläge och politikens förmåga/oförmåga. Men samtidigt ställs två klassiska synsätt mot varandra. Individens rätt att fritt välja vilket program vederbörande vill gå eller att samhället har ett ansvar att endast erbjuda utbildningar och det antalet platser som samhället har behov av i framtiden.

– Trots hög arbetslöshet består problemet att hitta personal med rätt kunskaper och utbildning. Vi kan inte blunda för att det finns yrkesförberedande gymnasieprogram som med hög sannolikhet leder till arbetslöshet efter utbildningen. Hur kan vi motivera utbildningar som leder unga rakt ut i arbetslöshet? säger Johan Olsson, Svenskt Näringslivs utbildningspolitiske expert.

Jag delar till stora delar Svenskt Näringslivs åsikt i frågan. Samhällets behov måste gå före individens frihet att fritt få välja. Självklart behöver det finnas möjlighet till en viss överkapacitet inom samtliga program. Den perfekta matchningen mot det framtida behovet kan aldrig uppnås. Det ökar också individens frihet. Men samhällets framtida behov behöver få större genomslag.

Det betyder att all utbildning – oavsett driftsform – behöver samordnas bättre utifrån samhällets framtida behov. Allt annat är ett slöseri med skattebetalarnas pengar.

Svenskt Näringsliv ger regeringens politik svidande kritik

Sverige klarar krisen sämre än många andra länder och halkar därmed efter, konstaterar Svenskt Näringsliv i den färska rapporten Hägringar – det ekonomiska läget augusti 2009.

Bland EU:s 15 kärnländer är det bara Irland som har haft sämre tillväxt än Sverige, konstaterar Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster.

Roger Jönsson har bland annat saxat följande meningar ur rapporten:

”När osäkerheten om jobben är stor väljer många svenskar att öka sitt sparande för att bygga upp en buffert inför sämre tider.”

Royal Bank of Scotlands nordiska chefekonom, Peter Kaplan, kom till en liknande slutsats tidigare i somras:

”Det som sticker ut jämfört med andra länder är att svenska hushåll har en extremt hög sparkvot”

Det är regeringen Reinfeldt – inte finanskrisen – som har trängt ut en halv miljon människor ur a-kassan och försämrat stora delar av vårt trygghetssystem. Det skapar oro och gör att människor håller hårt i sina pengar.

Det hämmar nu den svenska tillväxten. Och istället för att inse att vi behöver investera kraftigt i gröna jobb, välfärdsjobb och vårt trygghetssystem har Reinfeldt aviserat ytterligare skattesänkningar.

Jobben först, sen skattesänkningar, är min tydliga linje.

Arbetskraftbrist hotar runt hörnet – våga tänk långsiktigt

En färsk prognos från Arbetsförmedlingen visar att inom något år är det fler som lämnar arbetsmarknaden än som kommer in. Risken för arbetskraftbrist inom vissa sektorer och geografiska områden förstärks i rapporten ”Den demografiska öknen” från Svenskt Näringsliv. Siffrorna förstärker behovet av att våga tänka långsiktigt i Ulricehamns kommun.

Vid kommunstyrelsen sista möte inför sommaruppehållet presenterade jag en trestegsmodell för att säkra jobb, kompetens och kvalitet i Ulricehamn.  Istället för att tvinga människor från jobbet på grund av tuffa besparingskrav – som äventyrar kvalitet och arbetsmiljö – måste kommunen tänka mer långsiktigt.

Skatteintäkterna sjunker kraftig och den borgerliga majoriteten har lagt sparkrav på cirka 5 procent. I spåren av snabba, kraftiga och kortsiktiga nedskärningar riskerar många av våra vänner att tvingas ut i arbetslöshet. Kvaliteten och arbetsmiljön inom vår gemensamma välfärd äventyras. En sådan politik snarare förstärker effekten av jobbkrisen som nu riskerar att även bli en välfärdskris.

En av lärdomarna vi kan dra av 1990-talskrisen är att Ulricehamn på sikt även riskerar ökade kostnader för sjukskrivningar på grund av en sönderslimmad organisation när allt färre händer ska göra allt mer.

Redan år 2012 är det fler som lämnar än som kommer in på arbetsmarknaden, enligt Arbetsförmedlingens senaste prognos. Den stora generationen 40-talister har redan börjat gå i pension och takten ökar de närmaste åren.

Kommuner och landsting står inför stora rekryteringsbehov, konstaterar Agneta Jöhnk på Sveriges kommuner och landsting, som till Svenska Dagbladet säger:

– Vi är en stabil och trovärdig arbetsgivare. En rad kommuner jobbar målmedvetet med den här frågan. Men krisen kommer olyckligt. Nu måste vi orka gasa och bromsa samtidigt. Det finns kommuner som både varslar och rekryterar.

Svenskt Näringsliv varnar i en färsk rapport för ”den demografiska öknen” som kommer att breda ut sig i Sverige när befolkningen åldras.

2008 var andelen unga som kom in på arbetsmarknaden i Ulricehamn lägre än 90 procent i förhållande till antalet personer nära pensionsåldern.

Enligt Svenskt Näringslivs prognos, som delvis baseras på SCB:s statistik, hamnar Ulricehamn inom den kategori av kommuner som minskar antalet personer i åldern 20-64 år mellan 2008-2013. Det vill säga att antalet personer som går i pension de närmaste åren är betydligt fler än de som kommer in på arbetsmarknaden. Och blickar vi framåt 2018 förstärks den trenden.

Siffrorna från både Arbetsförmedlingen och Svenskt Näringsliv bekräftar behovet av att tänka långsiktigt – och inte söka snabba ekonomiska lösningar – och behovet av en trestegsmodell för att säkra jobb, kompetens och kvalitet i Ulricehamns kommun.