Ett ärofyllt uppdrag för att utveckla kulturen

Idag valdes jag in i Sveriges kommuner och landstings, SKL:s, kultur- och fritidsberedning. Jag känner en stor stolthet och stort ansvar över uppdraget. Det ska bli mycket intressant att få fördjupa sig i bland annat folkbildning, föreningsliv och barn- och ungdomsfrågor.

Jag hoppas att jag kan bidra till att utveckla kulturen ur ett nationellt perspektiv, lyssna och lära och knyta värdefulla kontakter som kan komma till nytta för Ulricehamns kommun.

När Socialdemokraternas nyvalde partiordförande Håkan Juholt höll sitt fantastiska linjetal på extrakongressen inledde han med kulturens betydelse. (Har du inte sett det än kan du göra det här.)

Han sa bland annat:

”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.”

Vid ett möte i förra veckan med våra kulturarbetare i kommunen uttryckte jag mig snarlikt. Kulturen berikar. Och den behöver vara tillgänglig för alla. Att reducera kulturen till marknad där varje brukare blir konsument, där våra kulturella mötesplatser blir till handelsvaror, är helt fel väg att gå.

Håkan Juholt tog i sitt tal upp Stina Oscarsson, konstärlig ledare på Orionteatern i Stockholm. Hon har i enlighet med den nya kulturpolitikens villkor kontaktat de ansvariga i Stockholms stadshus. Hon vill få svar på frågan om hon måste tacka ja till den arrangör som vill betala bra för att hyra Orionteatern för en stripptävling.

Vad jag vet har hon ännu inte fått något svar.

Frågan är vem Kommunal ska förhandla med

– Ni har varit för dåliga förhandlare.

Det sade finansminister Anders Borg vid ett seminarium med Sveriges kommuner och landsting.

Ministern pekade på studier från Konjunkturinstitutet antyder att fler jobb skulle skapas om ingångslönerna var lägre i kommunerna.

Det är mycket oroväckande om ministern ska rubba den stabila svenska arbetsmarknadsmodellen där parterna förhandlar och gör upp om villkoren i kollektivavtal.

Ministerstyre hör inte hemma på svensk arbetsmarknad. Frågan blir annars vem Kommunal ska förhandla med; finansministern eller deras egentliga motpart. Även om hans åsikt med sänkta löner inte är förvånande ska han behålla sin politiska teorier på sin kant och kammare.

Ministerns utspel kan inte tolkas som någon annat än ren desperation över den egna jobbpolitiken. Svenskt Näringsliv tror inte på Borgs mål om 5 000 nya jobb i månaden. Orsak: arbetsökande saknar den utbildning som efterfrågas.

Eller som IF Metall skriver i underlaget till sin kongress i sommar: ”När det rådde brist på yrkesutbildad arbetskraft drog regeringen ned på antalet utbildningsplatser. När tusentals arbetslösa via utbildning skulle kunna stärka sina utsikter till jobb sker ingen uppväxling av antalet platser.”

Men oavsett det så måste vi ha nån ordning här i landet även om det styrs av moderater.

En öppen politik förpassar fördomar

Ju öppnare politik desto mindre grogrund för Sverigedemokraterna. Det är slutsatsen i en studie gjord av statsvetarna Carl Dahlström och Anders Sundell vid Göteborgs universitet.

Forskarna frågar sig varför de etablerade partierna antar en mer restriktiv attityd till invandring, när forskning visar att de förlorar på det, skriver Dagens Nyheter.

Man kan också konstatera att flera partier nu omprövar sin politik och retorik i frågor kring invandring. Varje parti gör sina ställningstaganden. Men jag är övertygad om att Socialdemokraterna behöver ha en tydligare värdegrundsladdad och idéburen retorik för att kunna förklara vår politik på ett trovärdigt sätt.

För att nå jobbmål krävs aktiv arbetsmarknadspolitik

För att regeringen ska nå sitt mål med att få ner arbetslösheten under 5 procent till 2015 krävs 5 000 nya jobb i månaden, konstaterar Swedbank.

Självklart är det positivt att regeringen har satt ett mål för arbetslösheten. Men det krävs en helt annan arbetsmarknadspolitik för att tillsammans med en eventuell konjunkturuppgång nå målet.

Nyligen kom siffror från riksdagens utredningstjänst över hur arbetsmarknaden för långtidsarbetslösa fungerar. Statistiken var nedslående. Många unga med högskoleutbildning fastnar i dagens arbetsmarknadsprogram. Det mest stötande är att deltagarna inte får vidareutbilda sig – inte ens på kvällar och helger. Då mister de sin ersättning.

Så kan vi naturligtvis inte ha det. Svensk arbetsmarknad har alltid kännetecknats en bred och offensiv arbetsmarknadsutbildning som ständigt matchar och stimulerar arbetslösa mot nya jobb.

Regeringens jobb- och utbildningspolitik är långt ifrån det ambitiösa Kunskapslyft som Sverige hade under senare delen av 1990-talet. Att få ner arbetslösheten måste vara en prioriterad fråga. Men det finns ingen ”kvick-fix”. Det krävs en målmedveten politik som sätter människan i centrum.

Interpellation om kommunens flyktingmottagande

I samband med fullmäktige igår ställde jag följande interpellation till kommunstyrelsens ordförande:

Sedan flera år tillbaka tar kommunen emot flyktingar och då framför allt kvotflyktingar. En kvotflykting är en person som UNHCR har beviljat flyktingstatus och som lever i tredje land.

Just kvotflyktingar är människor som UNCHR bedömer inte kan hjälpas på plats utan behöver undsättas.

Det är omöjligt och heller inte önskvärt att göra ett bokslut över vilka totala kostnader och intäkter som samhället har för att hjälpa dessa människor som är i yttersta nöd.

Men däremot att redovisa vilka intäkter och kostnader kommunen har för vår verksamhet inom flyktingmottagandet kan självklart redovisas precis som vilken annan verksamhet som helst.

Därför har jag två frågor till kommunstyrelsens ordförande med anledning av detta.

Vad kostar kommunens flyktingmottagning och hur finansieras det?

Vad har flyktingmottagandet gett Ulricehamns kommun?

Nya spelregler för kommunala bostadsbolag väcker frågor

Mitt andra anförande vid debatten i fullmäktige om 2012 års budget:

Ulricehamnare,

Sedan årsskiftet ska kommunala bostadsbolag drivas enligt affärsmässiga principer i vinstsyfte. Enskilt ekonomiskt gynnande från ägaren av det kommunala bostadsbolaget bryter mot EU:s statsstödsregler. Sveriges kommuner och landsting, SKL, rekommenderar kommunerna att se sina krav på avkastning i syfte att höja dem. Kommunerna bör också generellt se över sina ägardirektiv.

Den nya lagen innebär också att kommunala bostadsbolag inte får göra olönsamma investeringar. De ska agera rent företagsekonomiskt för bolagets bästa. Det innebär att kommunen inte får beordra bolaget att bygga bostäder som inte ger avkastning.

Vi kan ha olika uppfattningar om lagstiftningen. Men de nya förutsättningarna är ett faktum. Detta innebär en förändrad syn från kommunen som ägare av vårt kommunala bostadsbolag Stubo.

Vi ska vara medvetna om att det tar tid att ställa om ett bolag att gå från en självkostnadsprincip till ett företag som sätter vinsten först. Vi talar här om en övergångsperiod som vi alla måste vara medvetna om och som är ett krav från lagstiftaren.

Herr ordförande, i ett tidigare anförande talade jag om pragmatiska politiker som vågar ta sitt ansvar. I samband med att budgeten för 2011 antogs i fullmäktige i slutet förra året hade majoriteten och oppositionen vitt skilda uppfattningar om hur snabbt delar av denna marknadsanpassning skulle ske. Det innebar bland annat att vi hade olika syn den borgensavgift som kommunen ska ta ut från Stubo för att utjämna räntevillkoren för mellan kommunala bolag och privata fastighetsägare.

Efter konstruktiva samtal kan vi nu konstatera att vi har nått en enighet i frågan. Likt alla förhandlingar innebär det att båda parter, majoritet och opposition, har fått kompromissa och släppa på sina utgångskrav.

Vi ska vara fullt på det klara med att på sikt kommer detta att leda till högre avgifter för Stubos hyresgäster. Hur de privata fastighetsägarna väljer att göra är självklart upp till var och en. Men det är högst troligt att även dessa avgifter kommer att följa efter i ett längre perspektiv.

Jag konstaterar också att vi i och med uppgörelsen har en borgensavgift som ligger högst i vårt närområde. Men det betyder också att vi har tagit ett stort steg vad det gäller den här delen av de nya förutsättningarna som lagförändringen innebär.

Vi kommer fortsätta våra samtal om vad den nya lagen innebär under året. Vi behöver bland annat se över vårt ägardirektiv till Stubo och ställa högre krav på avkastning. Min förhoppning är att samtalen ska fortsätta i samma konstruktiva anda.

Samtidigt behöver vi fundera över hur vi ska hantera Stubo i ett längre perspektiv. Med anledning av den nya lagstiftningen sa jag i fullmäktige i oktober i samband med delårsrapporten följande:

” Inom kort ska kommunala bostadsbolag likställas helt och hållet med privata aktörer. Kommunen och politiken blir helt bakbunden. Är detta en syn som över tid är bestående från lagstiftaren är det rimligt att fråga sig vad vi ska ha ett kommunalt bostadsbolag till.”

Tyvärr, herr ordförande, tvingas jag konstatera efter att ha fördjupat mig ännu mer i frågan att denna frågeställning fortfarande inte bara är aktuell utan att den har förstärkts från min sida. Förutsättningarna är vända helt upp och ned för vårt kommunala bostadsbolag. Vår primära uppgift måste vara att värna de boende i första hand men även bolaget.

Om Indiana Jones, Lars Holmin och kommunens tuffa utmaning

Här är mitt huvudanförande vid den inledande debatten i fullmäktige inför 2012 års budget.

Ulricehamnare,

”Utvecklingen i Västra Götaland det senaste decenniet är i många stycken bra, men den är inte hållbar. En allt tydligare skiktning av regionens befolkning oroar mest. Mellan de som har arbete och de som inte har arbete.”

Det skriver regionen i sitt förhandsmaterial till regionrapport 2011. Arbetslöshetskassornas samorganisation förstärker bilden. I en rapport som presenterades nyligen konstaterar man att en minoritet av de öppet arbetslösa numera är berättigade a-kassa. Endast 4 procent har 80 procent i ersättning av sin tidigare inkomst. Under året väntas andelen sjunka ytterligare.

Sveriges kristna råd varnar för den ökade barnfattigdomen och de hårdare utförsäkringsreglerna. Det så kallade påskuppropet. Bara här i Ulricehamn har tre diakoner på bara några få dagar fått in 300-400 namnunderskrifter som protesterar mot ett samhälle som allt mer slits isär. Vi ska komma ihåg att allt det här är en medveten förd politik från den moderatledda regeringen.

Klyftorna i samhället märks även i kommunens verksamhet. Under den gångna mandatperioden har kostnaden för försörjningsstöd ökat med 65 procent. I mitt tal i fullmäktige i samband med delårsrapporten i oktober sa jag följande:

”Under den gångna mandatperioden har kostnaden för försörjningsstöd ökat med 6 miljoner kronor på årsbasis – och då ska vi komma ihåg att ingen människa som tvingas söka försörjningsstöd känner stolthet. Frågan är om någon i den här församlingen kan känna stolthet?

För att vara berättigad till försörjningsstöd är människor, våra kommuninvånare, tvingade att göra sig av med alla sina tillgångar. Försörjningsstödet är den sista utposten innan den personliga ekonomiska ruinens brant. Så ser verkligheten ut för allt fler av våra grannar, vänner och anhöriga i Ulricehamn år 2010.”

Herr ordförande, i samband med kommunstyrelsen ekonomiska uppföljning för de första två månaderna i år kan vi konstatera att kostnaden för försörjningsstöd har stabiliserats – på en hög nivå – trots att svensk ekonomi går på högvarv.

I början av mars, det vill säga redan innan de ohyggliga naturkatastroferna och kärnkraftskatastrofen i Japan inträffade, konstaterade Swedbank att trenden med högre disponibla inkomster är bruten – i år har flertalet hushåll mindre kvar i plånboken jämfört med för ett år sedan.

Vad händer då med vår ekonomi och vår svenska konjunktur som till stor del drivits fram av en inhemsk efterfrågan? Vad händer då med kommunens ekonomi? Hur kommer vardagen att utveckla sig för våra arbetslösa vänner, den majoritet som inte ens är berättigad till a-kassa? Eller de i kommunen som tvingas söka försörjningsstöd?

I grunden är Sverige ett starkt exportberoende land. Och omvärlden är i gungning. Jag välkomnar de nordafrikanska folkens strävan efter att få uttrycka sina åsikter i fria demokratiska länder. Jag vill passa på att uttrycka min avsky mot de diktatorer som gör allt som står i deras makt för att stoppa denna utveckling både där och i mellanöstern. Men vi vet inte idag hur dessa oroligheter påverkar världsekonomin på vare sig kort, medellång eller längre sikt.

Samtidigt kan vi läsa om hur Spanien får sitt kreditbetyg sänkt och hur Portugal är nere i ekonomisk brygga. Flera euroländer är mycket hårt utsatta och hur detta påverkar världsekonomin och den europeiska ekonomin den närmaste tiden är fortfarande oklart.

Mitt i allt detta har vi i Ulricehamn och hela världen att tampas med klimatförändringar. Vi har alla ett ansvar, att dra vårt strå till stacken. Vill vi att våra barn och barnbarn ska kunna ta över efter oss måste vi ta vårt ansvar.

Det här är min omvärldsanalys, herr ordförande. Och vi saknar sannerligen inte utmaningar.

Riktar vi våra blickar mot kommunens ekonomi har vår ekonomiguru Olof Olsson vid ett flertal tillfällen lagt följande kommentar: ”Det är en svag budget kommunen har även i år”. Och det är väl ingen överdrift. Vi har ett budgeterat resultat på knappt 1 procent medan våra investeringsambitioner ligger på en takt som kräver minst, och då säger jag minst, 2 procent.

Jag tror det är i Indiana Jones och de fördömdas tempel som hjälten befinner sig tillsammans med en skönhet och en liten pojke på ett flygplan. Som alltid när Indiana Jones är inblandad går allt inte som planerat. Plötsligt upptäcker passagerarna att de är utan pilot och framför dem tornar bergen upp sig. Görs ingenting kommer planet inom bara några sekunder att kollidera med bergen och sprängas. Hjälten löser det med att ta med sina vänner i en livräddningsbåt och kasta sig ut i snötäckta bergskedjan. Strax efter framträder ett moln av eld och rök upp bakom dem.

Ekonomin i kommunen påminner i mångt och mycket om denna filmsekvens. Vår ekonomi är på väg in i en bergvägg om inget görs. Kanske kan man också göra liknelsen att vår hjälte ska vara Lars Holmin. Vid budgetberedningens första möte rabblade han upp ett antal kostnader som vi står inför kommande år. Han sa bland annat; ökade kostnader för Västtrafik, Bronäs, Rönnåsen, r40 med kringkostnader, förskolor och skolor, Alängsgatan och ett nytt bibliotek. Det går att göra listan betydligt längre men jag väljer att stanna där.

För Lars Holmin finns inte alternativet att ta med oss alla i en livräddningsbåt. Det enda som gäller är att fatta greppet kring spakarna och styra upp ekonomin. Annars kraschar kommunens ekonomi in i bergväggen med ökade räntekostnader, mindre resurser och en uppenbar risk för ytterligare försämrad kvalitet inom välfärden. Så krasst är det.

Kanske klarar Lars Holmin inte att styra upp planet i den takt som krävs bara genom dra i spakarna, höja skatten, kanske krävs det också att politiken på allvar tar tag i den önskelista vi har och gör brutala prioriteringar och kastar ut en del önskemål ur planet för att hjälpa planet upp över bergstoppen.

I ett sånt här ekonomiskt läge har vi inte råd med politiskt tjafs eller vidlyftiga ideologiska önskemål. Ulricehamn behöver pragmatiska politiker som vågar ta ansvar. Som vågar prioritera. Både från den sittande majoriteten och från samarbetspartierna.

Men vi kan också göra insatser som kan kapa toppen på berget. Och när vi läser vårt underlag kan vi snabbt konstatera att vårt övergripande mål om 25 000 invånare är i fara. Utan en tydlig plan blir målet bara något abstrakt som vi slentrianmässigt upprepar. Kanske finns det de som tror att om vi upprepar målet tillräckligt många gånger så uppfyller det sig självt. Men så enkelt är det inte. Efter drygt en månad som oppositionsråd frågade jag några tjänstemän om planen för att nå vårt mål. Svaret blev att de var lika frågande. Jag har försökt att få fram en plan tidigare men det var först i februari efter samtal med Lars Holmin som kommunstyrelsen kunde komma till skott. Det ska du ha en eloge för Lars Holmin.

Men när det gäller att kapa toppen kunde vi ha skrivit till regeringen om att återinföra investeringsstödet och räntebidraget för hyresrätter. För vi kan konstatera att ett av de stora gapen vi har, förutom det allvarliga gapet inom grundskolan, är just bostadsbyggnation. Med fler byggnationer till rimliga villkor och därtill en rimlig hyresnivå hade vi kunnat öka takten i byggandet. Nu har vi istället fastighetsägare som tvekar att göra nya investeringar på grund av den dåliga lönsamheten. Det är synd Lars Holmin att du inte kunde se till kommunens bästa det läget.

Om vi tittar till kommunens övergripande verksamhetsmässiga mål menar jag att vi behöver sätta tre tydliga mål för kommunen. För det första måste vi ha ett mål som är tillväxtfrämjande. Målet om 25 000 invånare ska ligga fast. Verksamheterna ska ständigt arbeta utifrån detta mål rent planeringsmässigt.

För det andra handlar det om att sätta upp tydliga mål för vår största tillgång, personalen. Tydliga personalpolitiska mål vad det gäller sjuktal, kompetensutveckling och trivsel på arbetsplatsen ger en tydlig signal om att vårda vår största tillgång väl.

För det tredje är det lika viktigt att vårda vår näst största tillgång fastigheterna eller våra anläggningar väl.

Ringar vi in dessa tre mål så har vi ringat in 80-85 procent av våra tillgångar i budgeten. Samtidigt som vi har ett framåtdrivande mål i form av tillväxtmålet så har vi en förvaltande del i form av anläggningstillgångarna. Båda vågskålarna är med.

Utifrån dessa tre övergripande mål kan vi sedan bryta ner fler detaljerade mål inom respektive verksamhet som vi kan följa upp genom internkontroller.

Tittar vi på vårt finansiella mål anser jag att det är av största vikt att vi tar fram ett nyckeltal där resultatet sätts i relation till investeringsbehovet. Ju högre investeringsvilja desto högre krav på resultatet och vice versa. Det kommer hjälpa oss att kasta önskemålen, om än med tårfyllda ögon, ur vårt flygplan.

Samhället ska vara en vän som lyssnar och tar ansvar

Här är mitt tal på Socialdemokraternas kongress:

”En allt tydligare skiktning av regionens befolkning oroar mest. Mellan de som har arbete och de som inte har arbete.”

Det skriver Västra Götaland i sitt förhandsmaterial till regionrapport 2011. Arbetslöshetskassornas samorganisation förstärker bilden. De konstaterar att en minoritet av de öppet arbetslösa har rätt till a-kassa. Endast fyra personer av 100 har 80 procent i ersättning av sin tidigare inkomst.

Sveriges kristna råd varnar för ökad barnfattigdom och hårdare utförsäkringsregler. Nu samlar de protestlistor mot ett samhälle som allt mer slits isär.

Klyftorna märks även för våra kommuner. I Ulricehamn, där jag kommer ifrån, har kostnaden för försörjningsstöd ökat med 65 procent under den gångna mandatperioden. Allt det här är den ruttna frukten av en medveten förd politik från den moderatledda regeringen.

Tillgången till arbetsmarknadsutbildningar har minskat dramatiskt.

IF Metall skriver i underlaget till sin kongress i sommar: ”När det rådde brist på yrkesutbildad arbetskraft drog regeringen ned på antalet utbildningsplatser. När tusentals arbetslösa via utbildning skulle kunna stärka sina utsikter till jobb sker ingen uppväxling av antalet platser.”

Färska siffror från riksdagens utredningstjänst visar hur arbetsmarknaden fungerar för långtidsarbetslösa. Statistiken är nedslående. Många unga med högskoleutbildning fastnar i dagens arbetsmarknadsprogram. Det mest stötande är att deltagarna inte får vidareutbilda sig – inte ens på kvällar och helger. Då mister de sin ersättning.

Det här är inte acceptabelt. Det här duger inte. Svensk arbetsmarknad har alltid kännetecknats av en bred och offensiv arbetsmarknadsutbildning som ständigt matchar och stimulerar arbetslösa mot nya jobb.

Jag tror på ett samhälle där alla får chansen utifrån sina egna förutsättningar. Där samhället finns som ett stöd, som en klapp på axeln, som en vän. En vän överger inte när nöden är som störst – som när löntagarna och facken lämnades i sticket under krisen och krisavtal tvingades fram. En vän delar ansvaret.

En vän försvårar inte. Därför kan jag inte acceptera de försämringar som den borgerliga regeringen gjort för löntagare, fackliga organisationer och fackligt förtroendevalda. Det är helt fel väg att gå.

En vän lyssnar. Inte bara på den enskilde utan också på facken och ser styrkan med samarbete, att föra dialog, att hitta konstruktiva och vassa lösningar.

Partivänner, många förståsigpåare menar att vi nu lämnar industrisamhället till förmån för tjänstesamhället. Jag delar inte den verklighetsbeskrivningen.

Det behövs färre händer inom industrin för att producera samma mängd varor. Det är sant. Men i takt med en allt mer avancerad tillverkning ställs också högre krav på kunskap – inte bara inom industrin utan också inom de företag som utvecklar tjänster och lösningar åt industrin och samhället i stort.

Jag fick aldrig svar från Sverigedemokraterna

Under gårdagens debatt i fullmäktige ställde jag ett antal frågor till Sverigedemokraterna som förblev obesvarade.

Ulricehamn tar till största del emot kvotflyktningar. En kvotflykting är en person som blivit beviljad flyktingstatus i tredje land av UNHCR. Det är människor som tvingats fly från hus och hem och nu inte längre ens har något hemland.

Samtliga i församlingen höll med om att den integrationspolitiken i Sverige inte fungerar helt perfekt. Tittar vi till den flyktingmottagning som Ulricehamn har så är visserligen hela 83 procent av de flyktingar vi tar emot självförsörjande efter två år. Det är mycket bra. Men självklart finns även här rejäla utmaningar.

Vi har även andra utmaningar som vi står inför i kommunen. Sveriges kommuner och landstings, SKL:s, senaste öppna jämförelser av skolan visar att Ulricehamn inte ligger riktigt så bra till som vi skulle vilja i alla årskurser.

Jag frågade Sverigedemokraterna hur de ville lösa skolkvaliteten. Om de har samma lösning på det som för flyktingmottagandet: att stänga grinden. Att vi helt enkelt ska slå igen de skolor som påvisar sämre resultat.

I mitt huvudanförande sa jag:

”Vårt lands välstånd och kultur bygger på insikten om att andra staters och människors villkor är tätt sammanflätade med våra egna. Den bygger på insikten om att vi alla tillhör en och samma jord. Det är en till stora delar vacker jord men den är begränsad. Allt för begränsad för att vi ska ha utrymme att bygga upp mentala murar mellan oss människor, där varje religion, eller ras, får monopol på vissa delar, begränsade geografiska områden, av vår jord.”

Jag frågade Sverigedemokraterna vad det är för speciellt med nationsgränsen. Hur kommer det sig att partiet inte bryr sig lika mycket om kommungränsen, länsgränsen eller landskapsgränsen? Vad är det för mental mur hos Sverigedemokraterna som finns just för nationalstatsgränsen?

Om en ulricehamnare ligger utslagen på gatan passerar vi bara den här människan eller hjälper vi till? Eller säger vi till personen att den är ”ekonomiskt betungande för kommunen”, för att använda Sverigedemokraternas uttryck, att vederbörande kan flytta från kommunen: för dig finns ingen plats.

Och vad är det för skillnad om en person är utslagen i Ulricehamns kommun eller om en person är utslagen i ett främmande land?

Jag fick aldrig några svar.